Oskar, William och två bobbar

Årets julklapp från farmor och farfar var varsin bob eller snowracer. Tomten kom och lämnade dem i paket utanför dörren i Bjurholm. Första turen skedde redan på julafton, men eftersom det var tjugo grader kallt var föret kärvt och barnen blev nedkylda. Bättre gick det med nyårsdagens utflykt till Bräntberget i Umeå.



Willam var, som synes, en smula trött på slutet.

Bruten tystnad

Det där med att blogga var visst att ta sig vatten över huvudet. Det är snart ett halvår sedan jag senast skrev något, och naturligtvis har det hänt massor sedan dess. En kort sammanfattning av sommaren och hösten följer.

För det första, vi har köpt hus. På vägen till dagis hade vi lagt märke till att en husgrund gjutits på en tomt sommaren 2008. Detta kom sedemera ut på nätet, och det visade sig att det skulle bli ett parhus. Lite intressant, tyckte vi, men alldeles för dyrt. Jenny ringde mäklaren och hörde sig för, men nej, det var inte aktuellt att diskutera priset. En vecka till gick, och jag mejlade mäklaren och undrade om han inte kunde skicka över en kalkyl. Kalkylen var, till vår stora förvåning, fullt rimlig. Det ena ledde till det andra, och till slut skrev vi kontrakt.

Hösten har således ägnats åt att rita kök, bestämma kakel, välja badrumsinredningar, dörrar, tapeter, färger, och så vidare. Preriodvis har det känts som om vi bara vaknar, lämnar barn på dagis, jobbar, hämtar barn på dagis, lagar mat, lägger barn, jobbar med huset, sover, vaknar, lämnar barn på dagis, och runt, runt, runt. Men nu närmar det sig. Alla val är gjorda, och det är drygt tre veckor till det är dags att flytta in.

Oskar har börjat på dagis. De första veckorna var jobbiga. Oskar var väldigt ledsen när vi lämnade honom, men med tiden blev han allt mer förtjust i att vara på dagis. Nu kan det hända att han springer iväg så fort vi fått av honom kläderna, och han är inte ens intresserad av att vinka hejdå.

Oskar kommunicerar mer och mer. Han har några få ord, varav det senaste är "nä-ä" med ett riktigt bestämt tonfall. Detta säger han till allt, ibland också sådant som han vill ha eller göra.

Den gångna veckan har barnen varit hemma. Förra torsdagen insjuknade Oskar och fredagen därpå hade han över 40 graders feber. William fick feber på lördagen, och det höll i sig nästan en vecka. I måndags var vi på sjukhuset med Oskar, som hade lite väl svårt att andas under natten. Han hade inte lunginflammation, men sannolikt är det den så kallade svininfluensan som barnen haft. Jenny är vaccinerad, så det återstår att se om jag drabbas.

Nu får vi se om det dröjer ett halvår till nästa anteckning.

Sjuka barn

I onsdags blev Oskar sjuk. Han tappade aptiten, kräktes och fick just inte i sig så mycket att äta. Under torsdagen kräktes han ingenting, men han hade ingen aptit och fick inte i sig så mycket, varken mat eller vätska. På kvällen ville han inte ens ha välling och sov mycket djupt hela natten.

På fredag morgon fick jag i honom lite vätska, men han kräktes upp det nästan direkt. Till och från under dagen hade han dock ganska god aptit och ville äta smörgås och makaroner. Barnmottagningen rådde mig dock att bara ge honom mat och vätska i små omgångar, vilket jag gjorde.

När Oskar vaknade på morgonen var han apatisk och satt bara och tittade på golvet. Han piggnade till under dagen och var lite som han brukar: pigg, nyfiken, högt och lågt hela tiden. Oskar somnade, väcktes, fick i sig lite majsvälling och somnade om. Allt verkade gå åt rätt håll när han sent på eftermiddagen vaknade, mådde illa och kräktes upp allt han fått i sig tidigare under dagen. Efter det ville han ingenting ha. Han var slö och apatisk och satt bara i famnen och tittade, precis som han gjort på morgonen.

Det fanns inget annat att göra; när Jenny kom hem vände hon i dörren och tog med sig Oskar till akuten. Väl där konstaterade läkaren att Oskar var ordentligt uttorkad och blev inlagd med dropp. Jenny fick stanna kvar med honom – lustigt nog i samma rum som när han var inlagd med lunginflammation.

I natt vaknade William kvart över fyra och hade kissat i sängen. Han hade också feber. I morse sov han till kvart i tio, har ingen aptit och klagar på ont i magen. Nu sitter han och tittar på sin favoritfilm, WALL-E, har ätit en bananskiva och druckit lite vatten. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Senaste rapporten från sjukhuset är att Oskar är pigg, tar själv ut nappen ur munnen och säger ”titta”. Han har ätit majsvälling och lite bröd och fått behålla allt. Läkaren säger att om han bara lyckas äta och behålla det han äter, får han åka hem idag.

Blöjfritt?

Nu är det tredje nattens om William sovit utan blöja – utan att det blivit blött i sängen. Är det kanske slut på blöjor för gott?

Den här gången är det William själv som bestämt att han skall sluta. Vi var lite för optimistiska för några månader sedan när han nyss slutat med blöja på dagen, men det var lite för tidigt. Nu ville han själv, och det har hittills gått bra.

Men dagarna innebär ofta problem. William vill ogärna gå på toaletten, vilket innebär att han håller sig så länge att olyckan ändå inträffar. Jenny och jag tjatar säkert för mycket på honom om vikten av att gå på toaletten, så det blir kanske lite av en maktkamp – bara för att vi säger det, skall William inte gå och kissa.

Nåja. Det ordnar sig med tiden. Och man kan ju undra hur intressant ett sådant här blogginlägg egentligen är.

Konsten att vänta

I förra veckan väntade William på att morbror Nils skulle komma på besök. Redan när han kom till dagis i tisdags berättade han för dagispersonalen att ”på torsdag kommer min morbror Nils”.

Morbror Nils och mormor Karin skulle komma lite senare på torsdagskvällen. Därför gjrode vi i ordning middag åt barnen i förväg. William skulle dock inte ha någon middag. Han skulle sitta ute på bron och vänta på morbror Nils. Vi lät honom göra det, och Jenny tog med sig kameran och frågade vad han gjorde medan han väntade.



Efter mer än en timme dök så äntligen morbror Nils upp. William blev jätteglad och berättade att clownen väntade på honom – clownen som de lekte med sist de träffades. Efter middagen lade William beslag på Nils, drog med honom upp till sitt rum och lekte intensivt i en timme.

Jag vet inte, men jag gissar att det inte är många tre-och-ett-halvt-åringar som har tålamod att sitta utomhus och vänta i över en timme.

Pojkar

För några veckor sedan var jag och William på familjegympa på IKSU tillsammans med Arvid och Lars. I omklädningsrummet noterade Arvid att "jag har större snopp än du, William". Senare, efter gympan, när vi satt i bastun, kontrade William:

Nu är min snopp lika stor som din, för jag har en klump i den.

Så små – och redan så mycket pojkar!

Nattliv

Att vara småbarnsförälder innebär att aldrig få sova ordentligt. Halv två i natt vaknade vi av att William knackade i väggen. Jenny gick upp, jag somnade om. Klockan två vaknade vi igen av att William gallskrek, var helt förtvivlad och hävdade att mamma lovat att hämta välling åt honom -- något som han måste ha drömt.

Williams skrikande väckte Oskar. Bara att gå upp och göra välling till båda pojkarna. William fick välling i sängen och somnade om.

Oskar fick också välling, men låg vaken i min famn en timme. Då började William skrika igen. Den häg gången hade han ont i benen. Jenny hämtade en Alvedon-supp. William avskyr suppar, vilket resulterade i ännu mer skrik, eller snarare vrål, vilket oroade Oskar som ändå lyckats slappna av min in famn.

Kvart över tre hade båda barnen äntligen somnat. Då var Jenny och jag hungriga, så vi tog en nattmacka i köket innan vi gick och lade oss igen. Tur att vi har möjlighet att träffas på tu man hand ibland...

Gullefjun

I dag var vi på veckomässa i Mariakyrkan. William sjöng med i psalmerna, men han sjöng sin egen text. Först sjöng han: "Det var en kyckling som hette Gullefjun". I nästa psalm sjöng han: "En elefant promenerade, på en liten, liten spindeltråd". Det var svårt att hålla sig för skratt!

Varför?

William har börjat ställa frågor. Nu låter det "varför? varför? varför?" hela tiden.

En hejare på spaghetti och köttfärssås

William äter spaghetti och köttfärssås:

Jag är en riktig hejare på det här, jag.

När jag dricker, då börjar det likna nå't!

Citat av William:

Oj, kära nån vad mycket böcker.

När jag dricker, då börjar det likna nå't.

Han är inge död!

William frågar vem som är min farfar, och jag förklarar att min farfar är död. William svarar:

Min farfar heter Owe, och han är inge gammal. Han är inge död.

Långa bröst

William sitter i knät hos mamma i soffan.

Vad långa bröst du har! Får jag se på dom?

Det fick han inte.

Frågor

William ställer bra frågor:

Vad kommer du ihåg?

Var är åskan?

Var är lördag?

Åka ärtskidor

William förklarar:

Jag kan allt! Jag kan trycka ut mig, och leka, och se om Cicci är på våran baksida och allt.

William funderar vidare:

Nästa sommar… då ska jag prova åka ärtskidor!