Oskar, William och två bobbar

Årets julklapp från farmor och farfar var varsin bob eller snowracer. Tomten kom och lämnade dem i paket utanför dörren i Bjurholm. Första turen skedde redan på julafton, men eftersom det var tjugo grader kallt var föret kärvt och barnen blev nedkylda. Bättre gick det med nyårsdagens utflykt till Bräntberget i Umeå.



Willam var, som synes, en smula trött på slutet.

I drömmarnas trädgård

För några veckor sedan, när jag skulle borsta tänderna på Oskar, försökte han få mig att förstå någonting. Som vanligt när han inte lyckas göra sig förstådd blev han frustrerad och arg. Till slut tog han tag i mitt högra pekfinger och vred runt det så att handflatan kom upp. Med andra handen tog han mitt vänstra pekfinger och ritade en cirkel i högra handens handflata.

Budskapet var solklart. Det är nämligen den första scenen i barnprogrammet I drömmarnas trädgård. Självklart fick han se det.

Oskar den hämningslöse

Oskar tycks sakna hämningar som vi andra har. I dag när han skulle kissa klättrade han upp på toaletten, tog tag i mina händer, ställde sig upp med båda fötterna på var sin sida om sittringen, hoppade upp, särade på benen i luften och landade med rumpan på sittringen med en hård duns.

Det tyckte Oskar var jätteroligt.

Bruten tystnad

Det där med att blogga var visst att ta sig vatten över huvudet. Det är snart ett halvår sedan jag senast skrev något, och naturligtvis har det hänt massor sedan dess. En kort sammanfattning av sommaren och hösten följer.

För det första, vi har köpt hus. På vägen till dagis hade vi lagt märke till att en husgrund gjutits på en tomt sommaren 2008. Detta kom sedemera ut på nätet, och det visade sig att det skulle bli ett parhus. Lite intressant, tyckte vi, men alldeles för dyrt. Jenny ringde mäklaren och hörde sig för, men nej, det var inte aktuellt att diskutera priset. En vecka till gick, och jag mejlade mäklaren och undrade om han inte kunde skicka över en kalkyl. Kalkylen var, till vår stora förvåning, fullt rimlig. Det ena ledde till det andra, och till slut skrev vi kontrakt.

Hösten har således ägnats åt att rita kök, bestämma kakel, välja badrumsinredningar, dörrar, tapeter, färger, och så vidare. Preriodvis har det känts som om vi bara vaknar, lämnar barn på dagis, jobbar, hämtar barn på dagis, lagar mat, lägger barn, jobbar med huset, sover, vaknar, lämnar barn på dagis, och runt, runt, runt. Men nu närmar det sig. Alla val är gjorda, och det är drygt tre veckor till det är dags att flytta in.

Oskar har börjat på dagis. De första veckorna var jobbiga. Oskar var väldigt ledsen när vi lämnade honom, men med tiden blev han allt mer förtjust i att vara på dagis. Nu kan det hända att han springer iväg så fort vi fått av honom kläderna, och han är inte ens intresserad av att vinka hejdå.

Oskar kommunicerar mer och mer. Han har några få ord, varav det senaste är "nä-ä" med ett riktigt bestämt tonfall. Detta säger han till allt, ibland också sådant som han vill ha eller göra.

Den gångna veckan har barnen varit hemma. Förra torsdagen insjuknade Oskar och fredagen därpå hade han över 40 graders feber. William fick feber på lördagen, och det höll i sig nästan en vecka. I måndags var vi på sjukhuset med Oskar, som hade lite väl svårt att andas under natten. Han hade inte lunginflammation, men sannolikt är det den så kallade svininfluensan som barnen haft. Jenny är vaccinerad, så det återstår att se om jag drabbas.

Nu får vi se om det dröjer ett halvår till nästa anteckning.

Full fart

Det är full fart på Oskar mest hela tiden. Han är go och glad, högt och lågt och riktigt snabb. Det tar bara sekunder för honom att hasa sig fram på rumpan (eller snarast skutta på rumpan, om man nu kan göra det) till TV:n och slå på den. Eller stänga av den. Det är vilket som. Och när mamma eller pappa kommer farande kan han skina upp som en sol, skratta till och försöka smita iväg.

Eller som i morse. Han vaknade som vanligt före klockan sex. Jag gick upp med honom, och av trängande skäl var jag tvungen att uträtta vissa naturbehov. Oskar fick följa med, eftersom det är enda möjligheten att ha någon som helst uppsikt över honom. Plötsligt skuttar han fram till mig, tar tag i mitt knä, ställer sig upp, tar ut nappen ur munnen och kastar den med förvånansvärd precision mellan mina ben. Plums!

När Jenny skulle lägga Oskar nu på kvällen hörde jag henne gå omkring och leta efter hans napp. Jag hittade den för en liten stund sedan – i pappersinsamlingen.

I går upptäckte vi att Oskar har lärt sig styra sin lära-gå-vagn. Den har varit utomhus i några veckor, men den fick komma in igen. Oskar går nu fram och tillbaka, och svänger vagnen genom att luta sig bakåt, lyfta framhjulen och vrida runt sig. Det verkar som om det inte är långt kvar tills han går själv, för han behöver knappt något stöd. Han kan nästan springa och samtidigt hålla i en hand.

I dag lärde han sig också att klättra upp för trappan, så vi behöver en trappgrind på nedervåningen. Vi skulle behöva grindar lite här och var för den delen – det är omöjligt att försöka laga mat när han hela tiden smiter iväg och slår på TV:n eller river ut CD-skivor eller gör något annat som han vet att han inte får.

Han säger ”mamma”, ”pappa”, ”titta” och konverserar gärna med mormor på rent gallimatias.

Men framför allt äter han. Oskars aptit på mat tycks aldrig upphöra. Det händer att han äter lika mycket som – eller mer än – storebror. Dessutom är han en smula kräsen. Duger inte maten skriker han och kastar iväg den, till mors och fars stora förtret. Lyckligtvis går alltid falukorv hem – eller extrarökt Lönnebergaskinka!

Sjuka barn

I onsdags blev Oskar sjuk. Han tappade aptiten, kräktes och fick just inte i sig så mycket att äta. Under torsdagen kräktes han ingenting, men han hade ingen aptit och fick inte i sig så mycket, varken mat eller vätska. På kvällen ville han inte ens ha välling och sov mycket djupt hela natten.

På fredag morgon fick jag i honom lite vätska, men han kräktes upp det nästan direkt. Till och från under dagen hade han dock ganska god aptit och ville äta smörgås och makaroner. Barnmottagningen rådde mig dock att bara ge honom mat och vätska i små omgångar, vilket jag gjorde.

När Oskar vaknade på morgonen var han apatisk och satt bara och tittade på golvet. Han piggnade till under dagen och var lite som han brukar: pigg, nyfiken, högt och lågt hela tiden. Oskar somnade, väcktes, fick i sig lite majsvälling och somnade om. Allt verkade gå åt rätt håll när han sent på eftermiddagen vaknade, mådde illa och kräktes upp allt han fått i sig tidigare under dagen. Efter det ville han ingenting ha. Han var slö och apatisk och satt bara i famnen och tittade, precis som han gjort på morgonen.

Det fanns inget annat att göra; när Jenny kom hem vände hon i dörren och tog med sig Oskar till akuten. Väl där konstaterade läkaren att Oskar var ordentligt uttorkad och blev inlagd med dropp. Jenny fick stanna kvar med honom – lustigt nog i samma rum som när han var inlagd med lunginflammation.

I natt vaknade William kvart över fyra och hade kissat i sängen. Han hade också feber. I morse sov han till kvart i tio, har ingen aptit och klagar på ont i magen. Nu sitter han och tittar på sin favoritfilm, WALL-E, har ätit en bananskiva och druckit lite vatten. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Senaste rapporten från sjukhuset är att Oskar är pigg, tar själv ut nappen ur munnen och säger ”titta”. Han har ätit majsvälling och lite bröd och fått behålla allt. Läkaren säger att om han bara lyckas äta och behålla det han äter, får han åka hem idag.

Ja må han leva!

Framåt torsdagskvällen frågade William: ”Varför sjöng vi inte ’ja må han leva’ för Oskar?” Vi blev honom svaret skyldiga och lovade att vi skulle sjunga för Oskar på söndagen när vi hade kalas.

Söndagen kom och hemmet invaderades av morbror, moster, mormor, farmor, farfar, kusiner och mormoster. Oskar sov när de kom, men blev glad över uppmärksamheten när han vaknade. Han blev ordentligt uppassad av kusinerna Evelina och Elsa. Han åt två bitar tårta (bilden) och skrattade sådär smittande som bara barn kan skratta när han fick en boll i födelsedagspresent.

Presentsnören och papper är också bra gåvor till en ettåring.

Dagisplats

I dag fick vi besked om att Oskar får en dagisplats på Svidjan, samma dagis som storebror William går på. Underbart! Nu behöver vi inte krångla med två dagislämningar och två dagishämtningar per dag, och bröderna får vara tillsammans även på dagis. Jag vill gärna tro att det innebär en trygghet för dem båda.

Oskar 1 år

I går fyllde Oskar 1 år. Han fick hallontårta, men han tyckte bättre om bullar. En liten ”mobiltelefon” som spelade små melodier gladde honom mycket – men kanske framför allt storebror William.

Oskar blir allt bättre och bättre på att gå. Han tar sig runt nästan överallt där han har något att hålla i. Här om dagen, när jag städade toaletten, fick han tag på den lilla vagnen på hjul som stod där och gick runt i lägenheten. Till skillnad från lära-gå-vagnen kan vagnen styras åt vilket håll som helst, ungefär som en kundvagn. Det verkade Oskar tycka om!

Farmor och farfar är på besök och leker med barnen från morgon till kväll. William stormtrivs med all uppmärksamhet, men det kan också bli lite väl intensivt.

Eget rum

I morse vaknade Oskar halv sex och väckte storebror. Sedan var det full fart i hela huset. Det avgjorde saken. I kväll fick Oskar flytta in i arbetsrummet. Det är en tillfällig lösning; arbetsrummet skall avvecklas och förvandlas till Oskars rum. I kväll tittade vi i IKEA-katalogen och möblerade om vårt hem i fantasin.

Mamma och pappa

Oskar säger ”mamma” och ”pappa” nu. Ibland verkar det inte ha någon särskild betydelse, bara något han säger. Andra gånger verkar det som om han verkligen frågar efter mamma eller pappa.

I torsdags var vi på veckomässa i Mariakyrkan. Jenny behövde gå iväg till toaletten med William. Då tittade Oskar frågande på mig och sade ”mamma?” – precis som om han undrade vart mamma tog vägen.

För några dagar sedan behövde Oskar bada. När vi kom upp i badrummet och han fick syn på badkaret sken han upp och sade: ”Da! Da! Da!” Jag vet inte – men kanske var det så att det faktiskt betydde ”bada”?

Nattliv

Att vara småbarnsförälder innebär att aldrig få sova ordentligt. Halv två i natt vaknade vi av att William knackade i väggen. Jenny gick upp, jag somnade om. Klockan två vaknade vi igen av att William gallskrek, var helt förtvivlad och hävdade att mamma lovat att hämta välling åt honom -- något som han måste ha drömt.

Williams skrikande väckte Oskar. Bara att gå upp och göra välling till båda pojkarna. William fick välling i sängen och somnade om.

Oskar fick också välling, men låg vaken i min famn en timme. Då började William skrika igen. Den häg gången hade han ont i benen. Jenny hämtade en Alvedon-supp. William avskyr suppar, vilket resulterade i ännu mer skrik, eller snarare vrål, vilket oroade Oskar som ändå lyckats slappna av min in famn.

Kvart över tre hade båda barnen äntligen somnat. Då var Jenny och jag hungriga, så vi tog en nattmacka i köket innan vi gick och lade oss igen. Tur att vi har möjlighet att träffas på tu man hand ibland...

Ma-ma!

När Oskar vaknar på morgonen -- ofta omkring halv sex på morgonen -- brukar han ställa sig upp i sängen och dunka med händerna i sängramen. Ibland skriker han också. Men inte i morse. I morse vaknade jag av en liten röst som ropade "ma-ma, ma-ma"! Och där stod Oskar i sin säng och ropade på mamma.

Nu är jag hemma, och Oskar fortsätter att gå omkring och fråga efter "ma-ma", "ma-ma". Jag försöker lära honom att jag heter "pappa". Någon gång då och då säger han faktiskt "ba-ba", men för det mesta får också jag heta "ma-ma".